Som jag sa.

Jag heter Alice Mason, kalla mig Al. En helt vanlig tjej om man kan uttrycka det så, trodde jag. Det var en självklarhet att allt var normalt i Urley, min "hemstad". Vad skulle vara annorlunda liksom? En vanlig liten stad, mitt ute i ingenstans. Vem hade kunnat tro något annat. Det är aldrig något som är annorlunda, allt är lika dant, hela tiden, över allt.

När jag var liten fanns det hopp. Jag sprang och letade efter något tecken, en lapp, karta, markering, vad som helst som skulle bevisa för mig att det som var omöjligt var verkligt, det mamma läst för mig i sagorna existerade. Men det hoppet dog sakta ut.
Jag var 16 år, bombsäker på att jag visste allt, vi visste allt. Ägnade inte en tanke åt att det omöjliga kanske existerade. Det var en självklarhet eller hur? De som trodde nåt annat var ju galna. Och jag klandrar mig inte, det är galet.
Så tänkte och trodde jag, och antagligen alla andra och det gör de säkert fortfarande. Men inte jag. Bara fram tills då.