G.E.M.I.N.I.S

Mörkret omgav henne, men hon var inte rädd. Stilla avvaktade hon, väntade på ett tecken. Så såg hon ljuset som bredde ut sig långt framför henne. En vind slog mot henne och slet tag i henne så att hon drogs ut från det mörka fängelset och ut genom tunneln av ljus. Vinden och farten tilltog i styrka men hon uppfattade också något som hon aldrig tidigare känt förut. Något som överväldigade och till och med skrämde henne. Hon kände. Hon existerade. Ljustunneln upphörde utan förvarning och vårdslöst slängdes hon in i ännu ett mörkrets rum. Men hon kunde känna dess golv under sina fötter, hon kunde känna den övernaturliga värmen från facklorna på väggarna och hon hörde och hon såg. Hon hörde hjärtslag. Sina egna och ytterligare två hjärtan - två som slog hårt och snabbt. Den ena av förväntan och spänning, det andra av ansträngning. Hon såg ägarna till de två hjärtan som slog så hårt och snabbt och hennes ögon mötte ägaren till det ansträngda hjärtat, hennes befriare. Lättnad och lycka sköljde fram. Hon var fri. Men så bar kroppen henne inte längre och hon föll in i ytterligare ett mörker. Men hennes själ vägde tungt och hon hade ont - plågor som gladde henne då de tydde på att hon inte återvänt till det mörkrets fängelse som hon så länge levt i. Ett mörker där hon enbart varit en åskådare, knappt märkbar och synlig. Nu kände hon smärtan från andetagen som hennes nya kropp drog. Hon kände smärtan av hjärtslagen och hon kände den brinnande hettan av blodet som rann. Hon var i högsta grad levande. Hon existerade.