Det är inte slutet

"Vet du jag ska säga till dig något ingen vet om det" säger jag medan jag har handen på hennes knä. Hon kollar genast upp med en nyfiken blick. "Jag och..." Jag känner ångern hoppa upp. Jag kan inte lita på henne. Hon är bra nu men tiden ändrar allt och då kommer han förlora sin dröm. I hennes blick är det ingen sorg nu. Det är något annat, som om det poppar idéer i hjärnan som man försöker ta bort men det går inte.

Jag kollar istället mot andra sidan där han sitter, jag kan bara se hans rygg. När jag går fram till honom så jag står mittemot honom ser jag hat i hans blick. Jag som kan inte läsa ögonen kunde se helt enkelt hur han kollar mot en man med så mycket hat i blicken. Jag sätter mig framför honom och lägger min hand på hans. Vid denna stund glömmer jag bort allt vi har gått igenom. "Varför är det så mycket hat i din blick?" muttrar jag tyst så ingen hör bara han. Han vänder genast blicken mot byrån bredvid fast nu med ännu mer hat. "Kolla på mannen där" Viskar han och kollar igen på mannen. "Ja? Vad är det med honom?" Han vänder sig igen och öppnar lådan. Han tar fram en bild där han och en tjej kollar kärleksfullt på varandra. De är precis som änglar. "Kolla noga på bilden, försök att lista ut vem hon är?" Han pratar så tyst och sorgset, haten i hans ögon har gått bort bara av att han kollar på bilden. Jag kollar chockad på bilden. Hon liknar honom så mycket att det känns det är samma person fast han med kort hår och hon med långt lockigt hår. "Hon är som en ängel" muttrar jag utan att ta bort blicken. Hon är ursnygg. "Hon är inte som en ängel, hon är en ängel"