Varje dag var en ny utmaning. Att vara ensam barn med föräldrar som jobbar sent och vara mobbad i skolan var ingen bra kombo. Det säger jag med erfarenhet. Ingen att prata med, ingen att skratta med. Ingen att umgås med. Ingen. Jag var van vid det här laget att ingen brydde sig om mig. Påväg hem från en semestern på Zanzibar träffade jag killen jag sent skulle glömma. Han får mitt hjärta att slå snabbare än vad det någonsin har gjort. Hans varma bruna ögon och ljusbruna hår som är passar så bra in i hans ansikte. Han som gör mig knäsvag. Han som är den första personen som bryr sig om mig. Så vad var problemet egentligen? Jo, juste...han bor inte i Sverige.