Den tid vi förlorade

Min blick landar på stenarna som stirrar upp på mig från sina platser på marken. Dem omringar mig, tittar anklagande på mig som om jag stör deras ro. Jag fnyser åt mig själv, det är bara stenar. Men ändå, om man tänker efter, är det så mycket mer än "bara" ett par stenar. Halsen ömmar i den kalla luften och jag kan se hur mina andetag lämnar mina nerkylda läppar som små moln. Jag stannar igen. Direkt när bokstäverna möter mina ögon på stenen framför mig känns det som om någon stjäl allt mitt syre ur mina lungor. Jag har ännu inte vant mig vid att se Dylans namn på en gravsten.