Universum tar aldrig slut, universum är oendligt, ett ingenting som fortsättter för evigt. För varje stjärna finns tusen till, för varje planet en möjllighet till liv, varje liv har sin egen histora. Men historierna blandas aldrig, avstånden mellan planeterna går inte att korsa, man lever och dör i sin egen bubbla, untan att kunna förstå att andra gör lika dant. Vi vet att de finns, våran statistik, och vår sanolikhetslära berättar det för oss. Vi vet att de är på riktigt, men vi tror inte. Vi är dumma i huvudet. Jag var dum i huvudet, men inte nu längre.
Andrea fyller snart 18, hon är snart klar med andra året på gymnasiet och sommaren är påväg. Hon har livet under kontroll, förutom att hennes pappa ständigt sviker, är livet bra. Hennes lillebror är fullt uthärdlig, hennes bästa vän finns alltid där och hennes crush finns på betrygande avstånd. Nära nog för fantasier men tillräkligt utom räckhåll för att risken för brutna hjärtan ska vara liten. Hon vet vem hon är och hur allt ska var, ända tills inget längre är så. När Andrea är påväg till skolan en dag börjar bussen plötsligt sväva, det bryter mot alla fysikens lagar och samtigit ändras alla regler som byggt upp Andreas liv...
Tack för det supperfina omslaget @moagranger https://www.wattpad.com/user/moagranger
🇸🇪 Skrivpepp
❤️Alla Hjärtans Dag Challenge❤️
Mot alla odds har Seraphina Sparks tagit sig igenom första veckan som rekryt i Tellusfederationens galaktiska infanteri. Grundträningen utförs på en karg isplanet 75 000 ljusår från jorden, och som enda kvinna utsätts Seraphina för trakasserier av både rekryter och veteraner. Undantaget är Master Chief Matt MacDaniel.
Efter en helvetisk fredag den trettonde dyker MacDaniel upp i sista ögonblicket för att rädda Seras liv, till ett pris av blod, svett och tårar. Kanske finns en ljusglimt i mörkret, även på Desolation Outpost?