Minnet från igår får mig att rysa till. Förbannat att jag tillät mig vara så sårbar igår. Och av alla människor var det ju självklart att just han skulle se mig. Tanken av att jag låg på hans bröst gråtandes får mig att vilja sjunka ner under jorden. Jag har inte berättat något för Cassie om gårdagen och har heller inga planer på det. Jag har ingen lust att förklara anledningen till varför jag grinade. Smärtan jag kände igår var obeskrivlig. Det var som att återuppleva dagen ännu en gång. Det bildas en klump i halsen av tanken på mardrömmen. ••• Berätta gärna vad ni tycker, skulle älska att höra eran åsikter. Vill även påpeka att det förekommer grovt språk. •••