Reidun kunde tydligt känna kylan som kilade sig in genom de nötta sömmarna på ytterkläderna, och hon bet ihop för att inte hacka tänder. Snö hade återigen börjat falla från himlavalvet ovanför henne och snart var skorna genomblöta av smält snö och is. I håret hade det samlats klumpar av den stelfrusna varan. Reidun skyndade på stegen, men trots det fann hon sig själv snart pulsandes i snö.
Hennes nattliga upptåg hade inget definierat syfte, inte heller en förutbestämd destination. Ofta ägnade hon tiden på de stora fält som omgav byn, eller bara strövade runt i skogen tills det att hon kunde se solen stiga över trädtopparna. Hon gillade det just på grund av fridfullheten över att ha full kontroll och samtidigt inga som helst plikter att utföra. Det var annorlunda från vardagslivet, och mörkret gjorde det lättare att ta avstånd från sådan som var på riktigt.
꧁꧂
Så, det här det första jag postar på Wattpad, eller egentligen något annat internet-forum. Brukar vanligtvis inte låta människor läsa det jag skriver. Skulle därför bli jätteglad om du ville ge boken en chans, och om ni ser en felstavning i texten eller något ni tycker låter udda säg gärna till :P
(Beskrivningen är tagen från ett stycke ur kapitel 1, lite redigerat. Så ni vet)
Tack på förhand! :)
Spring tänker jag. Spring! Tårarna kom och jag kunde inte hålla de inne. Jag hade lämnat sjukhuset snabbt och bara sprang. Det var som en mardröm den ända personen som förstod mig hade dött. Jag kunde inte lita på någon annan. Det sista hon sa var, du kommer hitta dig sj älv och någon att älska lika mycket som mig. Sen slöt hon ögonen. Jag vill bara vara ensam och gråta.