Love me forever

Hur kunde han, hur fan kunde han!? Mitt hår är alldeles blött, tröjan ligger klistrad mot huden och mascaran har jag säkert i hela ansiktet men allt jag tänker på nu är att fortsätta springa. ”Alva! Stanna!” jag lyssnar inte till rösten utan springer bara ännu fortare. Iväg från allt och alla. Jag ser huset, det stora vita huset. Jag rusar in och smäller igen dörren. Jag springer upp för trappan och störtar in på mitt rum. Jag stannar framför spegeln. Vem är jag? Jag med det långa, mörka håret, de bruna ögonen och de röda läpparna. Vad gör jag här? Vad gör han här? Han som lyser upp min dag och får mig att vilja leva. För jag kan inte, kan inte leva utan honom.