Jag har ingen aning om var jag är. Allt jag vet är att det är mörkt och att det är svårt att andas under den här sak som ligger över mitt huvud.
Jag känner att någon klappar mitt huvud, långsamt .. Bekvämt och kallt.
De tar bort halsduken runt mitt huvud och jag kan knappt se, mina ögon tar sig tid att justera. Omkring 12 personer i röda, silkeslena, långa huvar som står i en cirkel runt mig.
"Ella Samara Winston, du har blivit accepterad i Kärleksklubben" säger kvinnan framför mig och börjar gå mot mig. Det är som att jag kan röra hennes aura, kall men ändå glad.
När hon är framför mig drar hon av sin huva och jag ser Caroline med sitt långa, mörka hår & rödmålade läppar.
Hon ler mot mig och jag märker att hennes vita tänder tittar fram i hennes mörka mun.
"Välkommen"
Alla drar av sig huverna och majoriteten är de vackra och smarta tjejerna och några killar från fotbollslaget.
De går alla över till mig.
"Välkommen Ella till kärleksklubben" Caroline säger och alla upprepar henne.
Det är en av de sista sakerna jag minns.
"بينما يتسابق الجميع ليكونوا الأبطال في حكاياتهم، اخترت مسارًا آخر. لم أكن أرغب في المجد الذي يتبعه البطل، بل فضلت دور الشرير. في الظلام وجدت القوة التي لا تُرى، حيث الأبطال مقيدون بمثالية العدل، أما أنا فلا أهاب القرارات التي يترددون في اتخاذها. لم أكن أسعى للدمار، بل للتغيير، ووجدت أن من يقف في الظل يملك القدرة على رسم ملامح القصة بطرق لا يستطيع الأبطال أن يلمحوها."
_بوكو