Röda ögon

Jag sprang så fort jag kunde. Mörkret, tjockt och ogenomträngligt, tycktes sluta sig runt mig. Jag kände hur vinden slet i mitt hår. Den tycktes leka med det, slänga runt med det, som om dess enda mål var att jag inte skulle se vart jag var på väg. Korpsvarta slingor föll ner i mitt ansikte och jag försökte desperat att borsta undan dem för att se vart jag var på väg. Kalla vindpustar slog mot hela min kropp och jag kände hur jag huttrade medans jag sprang. Trots det rann det pärlor av svett ner för mitt bleka ansikte. Benen kändes hopplöst trötta. Mina rosslande andetag kändes som rakblad mot lungorna. Varje gång jag skulle andas försökte jag stålsätta mig för den smärta jag visste skulle komma men det gjorde ingen nytta. Möjligheten att stålsätta sig för känslan av knivar i varje andetag var obeskrivlig. Ena andetaget värre än det andra. Det stod klart för mig nu att med tanke på hur utmattningen började övermanna adrenalinkicken och jag kände hur min energi började sina fanns det inte en chans att jag skulle nå fram i tid. Min strupe kändes som om den var gjord av sandpapper. Jag kastade hastigt en blick bakåt och såg de röda ögonen.