My reality (SWE)

Det sägs att när en person som står dig nära dör så dör en liten bit av dig själv. Jag antar att det är sant för jag känner mig inte som mig själv längre. Jag är inte längre samma glada, spralliga, öppna tjejen som jag var. Jag öppnar mig inte ens för Edvin längre. Edvin är ett år äldre än mig. Han är min förebild och min storebror. Jag brukade berätta allt för honom och min pappa. Min pappa. Han finns inte mer. Dom säger att han dog i en bilolycka när han körde hem från jobbet. Det finns en liten spricka i den förklaringen. Pappa körde inte bil. Han vägrade till och med att ta körkort för att han inte tyckte att det var värt det. Det gick ju ändå så många bussar sa han. Jag minns på hans begravning. Vi stod vid kistan och hade varsin röd ros i handen. Eller tja alla andra hade en röd ros i handen. Jag hade en fjärilsviol i handen. Det var pappas favoritblomma.
Alla stirrade på mig som om jag var galen. Jag skrek. Högt.
”Gumman, varför skriker du?” frågade mamma.
Jag fortsatte att skrika som jag gjorde när jag var rädd och pekade.
”All, det finns inget där” sa Edvin och masserade sin panna.
Hur kunde dom inte se henne? Hon stod ju där. Framför alla. I en vit klänning som var full med blod. Hennes svarta hår var framför ansiktet så man såg inte ögonen. Hon satte fingret framför sina läppar och hyschade. Jag slutade skrika och mamma sa till prästen att fortsätta.