Prolog: Ibland är livet inte så enkelt som man hoppats. Ibland känns det som du faller, vissa kommer tillbaka till ytan igen men vissa som t ex. jag fastnar där på botten. Man klistrar på ett leende varje dag. Alla tror att livet är på topp men i själen är man helt förstörd. Hur bra kan man ha det om man bor på ett barnhem utan någon riktig familj. Jo SKIT!! Att vara fast på ett barnhem är som att vara fast på ett fängelse. Ni kanske undrar vad som hände med mina föräldrar. Så här är det: Min jävel till pappa sitter i fängelse för att ha kidnappat flickor och de sålde han som "leksaker" till gamla gubbar som inte kan få några ligg på annat sätt. Sen har vi min älskade mamma som fick hjärtat krossat av min JÄVEL till PAPPA. Nu är min mamma en galen knarkare och missbrukare som skickar konstiga brev till mig dygnet runt. Hela prologen är i första kapitlet!❤️