Izzie går i sjunde klass på högstadiet och älskar hästar över allt annat! Speciellt tycker hon om den lilla ljusbruna B-ponnyn; Melody. Hon är jättefin, men väldigt missförstod av de andra, både vuxna och barn, som tycker att Melody är galen. Izzie vet att Melody inte är galen, utan bara rädd. Precis som hon själv är, i skolan varje dag. För att tjejerna i klassen mobbar henne....
En eftermiddag efter skolan, står en stor lastbil vid stallet. Den feta gubben som äger stallet leder upp Melody i lastbilen och säger:
- Den här hästen är galen, hon ska slaktas...
Efter det är inget sig likt, men så plötsligt ser Izzie en genomskinlig hästformad gestalt. Det är Melody; Spökhästen...
Jag är trött. Trött på allt som händer runt omkring mig. Trött på det som inte händer och trött på det alla säger ska säga.
Autumn sticker inte ut från mängden, hon är ingen speciell. Hon är den som alla alltid tro kommer att alltid finnas till hands. Men medans hon kämpar med sina fejka leenden, kämpar hon samtidigt med att hålla sig själv stående på marken, så att hon inte faller genom jorden. Hon behandlas inte bra hemma eller i skolan. Hon skriker inombords för allt hon vill är att någon ska märka det. Att någon ska märka henne. Därför kommer hon upp med något som kanske inte är så bra, att bara försvinna för ett tag. Men det slutar på ett helt annat sätt.
Och när hon kommer till samma stad och skola igen efter två år, så undrar hon om något har förändrats. Hon undrar om hon kommer att få tillbaka alla minnen hon har tappat, även om det kan bryta ner henne igen
Denna bok ska inte läsas av personer som har problem eller haft problem med självmordstankar.
Bästa plats 2 i skönlitteratur