Längst ner i min skrivbordslåda

Cristopher hade inte hört av sig på tre månader, jag var rädd att han aldrig skulle komma tillbaka. Alla, hans familj, min familj, våra klasskompisar, våra grannar och polisen hade gjort allt för att leta efter honom. Polisen var fortfarande på sin jakt men jag hade gett upp hoppet. Jag kom ihåg den sista kramen innan han åkte, den skilde sig egentligen inte mycket från alla andra kramar, men det var ändå någonting som inte var sig likt, jag kunde bara inte sätta finger på det. Var det för att Cristopher visste att det var sista gången vi skulle ses? Jag kunde inte släppa det. Cristopher var mitt allt, min bästa vän och min hemliga crush. Den var till och med hemlig för mig själv, för inte förrän han hade varit borta i ett par veckor så insåg jag vad jag nog egentligen kände för honom. När jag förstod att Cristopher, min Cristopher, var spårlöst försvunnen så var det som att någon berättade för mig att han var mer än bara en bästa vän eller en bror för mig. Han var min hemliga kärlek.