Alone

När jag var ett barn var jag rädd för mörkret. Nu lever jag i det. Som liten var jag rädd för monstret under min säng. Nu är det jag som ligger under sängen, tryckt mot väggen i ett desperat försök att gömma sig mot monstret där ute. Vilken ironi. Jag kommer ihåg att jag hatade att vara ensam när jag var ung. Nu är allt jag ber om är att bli lämnad ifred.

Det var över ett år sen jag fick den senaste gåvan. Jag trodde han hade gett upp. Att min flytt till en ny stad skulle få honom att tappa bort mig. De första månaderna efter flytten hade jag alla gardiner nere. Rädd och fylld med ångest gick jag runt i den lilla ettan i staden. Vågade knappt lämna lägenheten. Men då tiden gick och ingenting hänt började jag kunna andas igen. En börda lyftes långsamt från mina axlar för varje dag som gick utan kontakt.

Jag trodde jag hade fått mitt liv tillbaka. Så naivt. Så dumt. Jag firade vinsten för tidigt. För nu så tidigt som imorse, när jag öppnade dörren för att gå till jobbet såg jag det. Det kändes som en käftsmäll. Lukten av rosorna fick det att vridas i magen. Paniken träffade mig som ett tåg. Medans jag stirrade på de hundratals blommorna som stod utanför min dörr var det bara en enda tanke som dök upp i mitt huvud:

Han har hittat mig.

***

Det här är mitt (något impulsiva) bidrag till Summer Award deltävling 1. Hoppas ni tycker att denna lilla sommarrysare blir bra!

Stort tack till @83uph0ria för det fina omslaget!

Startad: 2021-05-31
Avslutad: