En Mördare Som Pappa
Jag kÀnde hur en iskall kÀnsla kom krypande upp lÀngs ryggraden nÀr mannen som jag trott kÀnt viskade i mitt öra. Jag kunde inte ta mig hÀr ifrÄn nu, jag kunde inte skrika, jag kunde inte göra nÄgonting, det var som om jag var förlamad. Vad skulle mamma sÀga? Vad skulle syrran tycka om mig nu? Och framför allt, skulle Sebbe fortfarande gilla mig?
Plötsligt kÀnde jag hur nÄgonting vred sig i magen. Ilskan, sorgen, besvikelsen som jag kÀnt efter att pappa berÀttat allt om hans andra liv, hans riktiga liv, i ensamheten, i kraften, i en mördares kropp.