Frihet har alltid sitt pris.

Vem visste att månen kunde vara så vacker, där den lyser med vackra sken som strålar ut hopp. Vem visste att stjärnorna kunde vara som en familj, som gudar, där de vaka över en när mörket kom? Vid stupet jag satt, hundra meter över havet. ljudet av vattenfallets rörelse. Dinglande ben. Ylande hördes, blandade känslor av sorg och frihet fylldes i mina ådror. Sakta lyfte jag mig. Sträckte min arm mot månljuset och iakttog strålarna som lyste mellan fingerraderna. Fingertopparna börja sakta förvandlas till vackra silver klor, vit silvrig päls bredde ut sig över min kropp. Äntligen. Jag lät ut ett högt ylande. Jag kommer. Vackra ylanden ekade över bergen. Där stod han medan vattnet forsa mellan hans klor. Stort avstånd emellan, ändå lyste hans ögon upp..
Så vackra som de var, ett blått och ett grönt. Vid varje fullmåne Vi kommunicera via vårt ylande med varandra, skrattar, och längtar efter varandras värme. Än så vet jag. Att du tappat all din värme.