I samma fotspår

Nu är vi två. Jag och du. Ungen annan.

Hade tänkt göra en novell om hur det är bland andra. Man vandrar i andras i sina föräldrars fotspår... Inget vet om det man märker det när det är försent och det händer som det gjorde för dess syster. Älskade Emmy... Hur vågade du?
*******************
Ja, jag är döpt efter min moster, fats det visste ingen, inte änns pappa. Bara mamma, hon visste att hon var sårade och inte råkade mer. Vanligaste det när det var försent. Bara jag. Bara jag! Jag vill skrik! Dave, killen med dem röda conversen. Han som gillade att bara glo på och inte bry sig. Ha! Jag vill bara skratta honom i ansiktet, Hugo och gänget som. Var det samma för Emmy och Daniela fast då var det Hampus och gänget. Hur vågar man utsätta en människa för detta, det är inte mänskligt...