Story cover for Snart är jag förlorad by Filosoferar
Snart är jag förlorad
  • WpView
    Reads 33,565
  • WpVote
    Votes 1,818
  • WpPart
    Parts 32
  • WpView
    Reads 33,565
  • WpVote
    Votes 1,818
  • WpPart
    Parts 32
Complete, First published Mar 10, 2015
Den första boken jag skrev på Wattpad (våren 2015). Återpublicerad 2021 men i precis likadan som den skrevs.

*******

"När jag kom till den näst sista våningen fick jag syn på en tjej. Hon satt ihopkrupen utanför sin dörr, i någonting som såg ut att vara en pyjamas och blundade. Håret var en blandning av blont och brunt, nästan mot det röda hållet och om man kollade noggrant kunde man se att hon även hade fräknar. Min första instinkt var att bara gå förbi men så slog hon upp ögonen."

Hon är femton.

Han är sjutton, snart.

Hon älskar att dansa.

Han brukar supa sig full på diverse fester.

Hon har en mamma, en pappa och en åttaårig lillasyster.

Han är föräldralös och spenderade sina första femton år på barnhem.

Hennes största problem är att hinna i tid till skolan på morgonen.

Han kämpar med en vräkning.

Hon heter Lou.

Han heter Jess.

När de rör vid varandra försvinner allt annat.


Copyright: Filosoferar 2015
All Rights Reserved
Sign up to add Snart är jag förlorad to your library and receive updates
or
#49swedishawards2017
Content Guidelines
You may also like
Amnesia by piefly
44 parts Complete
Ollie är inte en normal 15 årig tjej, hon bor på ett mentalsjukhus. Ollie lider av dissociativ amnesia, man kan väll kortfattat beskriva henne som en mänsklig guldfisk och har varit sedan hennes familj dött i en bilolycka när hon var 13. Ollie lever om samma dag om och om igen, hon väntar ivrigt på att hennes föräldrar och bror ska komma hem. Allt förändras när en ny, mystisk kille med ett mörkt förflutna kommer till mentalsjuhuset, Ollie minns. Varje dag förlorar hon sitt minne men han lyckas på något sätt stanna kvar. Kan de på något sätt ta hjälp av varandra? Kommer detta vara vändningspunkten? *~*~*~*~*~*~*~*~*~* Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus? "Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt. "Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus. *~*~*~*~*~*~*~*~*~*
You may also like
Slide 1 of 10
Amnesia cover
Kyss mig bara cover
Kärlek börjar alltid med bråk cover
Kidnapped by a gangleader cover
Just a roomate? (Sv) cover
MY BAD BOY cover
Babygirl  cover
My badboy cover
Addicted   cover
Du är min mandy Moore || Ludwig Kronstrand  cover

Amnesia

44 parts Complete

Ollie är inte en normal 15 årig tjej, hon bor på ett mentalsjukhus. Ollie lider av dissociativ amnesia, man kan väll kortfattat beskriva henne som en mänsklig guldfisk och har varit sedan hennes familj dött i en bilolycka när hon var 13. Ollie lever om samma dag om och om igen, hon väntar ivrigt på att hennes föräldrar och bror ska komma hem. Allt förändras när en ny, mystisk kille med ett mörkt förflutna kommer till mentalsjuhuset, Ollie minns. Varje dag förlorar hon sitt minne men han lyckas på något sätt stanna kvar. Kan de på något sätt ta hjälp av varandra? Kommer detta vara vändningspunkten? *~*~*~*~*~*~*~*~*~* Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus? "Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt. "Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus. *~*~*~*~*~*~*~*~*~*