Maskinerna mot mänskligheten

Dikten kan som bekant ibland överträffas av verkligheten och tyvärr är den situation jag för närvarande befinner mig i ett konkret exempel på just detta. Det faktum att jag slåss mot städmaskiner är i alla fall fullt jämförbart med Don Quijotes kamp mot väderkvarnar.

Jag vill inte vika av en tum från det jag tror på, i något avseende släppa min övertygelse, den att jag som människa också med fel och brister har ett värde, men tiderna förändras och detta gäller tyvärr också den värdegrund vi står på. Livrädd för det svavelstinkande samhällsträskets alla blodiglar hoppar jag som på tuvor av bärbar mark, men när som helst, förr eller senare, kommer jag nog trampa fel och då är det kört. Därom råder inget tvivel!

Människor och maskiner alla tycks de göra allt de kan för att få mig ur balans. Mitt enda hopp är något som går under beteckningen retrocausal signaling...