Feelings to keep

Harriet May är till synes en helt vanlig, möjligtvis liiiite udda fjorton- snart femton- åring.

"Jag ska fan berätta för dig vem jag är"
Jag heter väl egentligen Harriet Victoria May, men jag föredrar att bli kallad Hope. Bara Hope. Jag kommer inte ihåg någonting från min "biologiska" familj. Men jag har i mitt liv bott hos fyra olika fosterfamiljer. Jag fastnade lite extra för den sista, familjen May. Deras efternamn är dugligt fint, så jag bestämde mig för att spara det. Hope May. Det är jag.

Allt det här dramat börjar väll egentligen när familjen Mays hus av misstag brinner till grunden. "Titta inte på mej"
Jag är som sagt lite udda. Jag känner inga som helst psykiska smärtor, nej knappt några känslor alls. Det är så jävla skönt det inte är sant. Men därför kan jag lätt framstå.. Lite ytlig kanske. Mhm. Jag har alltså lätt att göra saker som...Ja.. Som "normala" människor skulle se lite makabra och okänslosamma.

Men hur skulle jag veta att jag inte har en fungerande hjärna?.. Nä, juste!