slutet på livet är jobbigt enligt mig, början kommer jag själv inte ihåg ,tyvärr. Att sluta livet är något jag inte vill för jag blev räddad av en speciell person, vid namnet Isac Isac lunden en femton åring från Finland. Han kanske inte har världens mest vältränade mage och ett berg av pengar men han har något dem flesta killarna jag träffat inte har, ett hjärta en fin personlighet. han bryr sig är och omtänksam. Eller det var det jag trodde innan jag fick lära känna honom eller ja den riktiga honom, han har ett berg av pengar då var min fråga rätt så självklar hur har han fått pengarna och svaret fick jag, tyvärr inte det svaret jag riktigt ville ha dock när jag frågade så sa han bara "ähh säljer bara lite grönt" och skattade "inget seriöst gumman oroa dig inte droger är inte farliga" men vi båda visste att det var en lögn, droger förstör livet det vet vi båda. Han blev en helt annan person just då men det värsta är att när vi är ensamma så är han den söta, omtänksamma och trevliga Isac den Isac jag föll för, "I can't say no and it's ripping my appart in a dark room Cold sheats " sjöng han men det var något som jag fastnade vid, refrängen " ohh the habits of my heart I can't say no it's ripping me appart". Det var då jag fattade He's the habits off my heart.
Förbjuden kärlek, krossade hjärtan och hårda ord. Hur kunde det bli positivt? Milly ställde sig frågan gång på gång. Allt var Ryans fel, brukade hon tänka, det var enklare att tänka så.
Det var Ryans fel att hon blev utslängd från sina föräldrars hus. Det var Ryans fel att hon blev utfryst av hela skolan.
Eller var det Ryans fel? Kanske snarare Ryans förtjänst. De tyckte att de hade gjort ett misstag, men när de verkligen insåg vad de hade gjort så kanske de ändrade sig. Kanske tyckte de att de hade gjort ett mirakel istället.
Så frågan som ställs är, gjorde de ett misstag eller ett mirakel den där regniga kvällen i oktober?