Aldrig någonsin

Vinden är kall. Luften är trång. Löven blåser runt i virvlar som bara ses ut som snurror i min värld. Jag har ingen värld. Eller har jag det? Jag vet inte vem jag är. Ingen vet vem jag är och aldrig någonsin ska jag ta reda på de.

Jag vandrar utanför de färgglada villorna. Alla där är lykliga. Jag
går förbi tågstationen där människor vandrar om rusar omkring som yra höns.
När jag väl är framme vid min lägenhet som tillhör en av det sunkigasre i stan känner jag mig som luft. Ingen ser mig, ingen hör mig. Jag går upp för trappan och går in. Det är ostädat och det luktar damm. Ingen är hemma och kylskåpet är tommt. Inte så konstigt mamma är ju alltid sen och pappa finns inte mer. Jag går och sätter mig på en stol och tittar ut. Aldrig någonsin kommer jag gå ut dit.
Just när jag sitter och tittar ut på alla männoskor ser jag något obekamt. En flicka med nedböjt huvud går där nere. Imom mig skriker en röst gå ner! Men det kommer jag aldrig någonsin att våga! Eller?