Om jag bara hade vetat

Poppy Thirlwall hade äntligen funnit den balans i livet hon alltid drömt om. Hon hade Finn, sin omtänksamma och pålitliga pojkvän, vid sin sida. Hennes bästa vän, Alva, var aldrig långt borta. Och så var det Henry, hennes storebror. Hans närvaro hade alltid varit som en klippa i stormen. De fyra hade funnit ett perfekt litet hörn av världen att kalla sitt. Helgerna fylldes med spontana utflykter, filmkvällar och långa samtal på takterrassen som Finn och Poppy nyligen möblerat med mjuka filtar och ljusslingor. Det var idylliskt, nästan för bra för att vara sant.

Men lugnet rubbades när Liam dök upp. Liam - hennes ex - hade en förmåga att ta all luft ur rummet.

Hans plötsliga närvaro fick henne ur balans. Det var inget dramatiskt eller överraskande möte. Han hade bara dykt upp en dag, i samma lilla stad där de alla bodde. Första gången hon såg honom igen var på det årliga racet.

Hon hade trott att hon var färdig med honom, att han inte längre hade någon makt över henne. Men det var något med sättet han såg på henne när deras blickar möttes som fick hennes mage att vrida sig.

Det störde balansen, hennes perfekta lilla värld. Finn märkte det, även om han inte sa något direkt.

Men Poppy kände det. Tvivlet. Det var som en mörk skugga som följde henne, särskilt när Liam var i närheten. Hans sätt att le snett, hans intensiva blickar och de små antydningarna i hans ord - det var som om han ville påminna henne om det de en gång haft.

Hon älskade Finn. Det gjorde hon. Men i närvaron av Liam kunde hon inte låta bli att undra: hade hon verkligen gjort rätt val?