Vad vattnet inte vet

Vinden blåser hårt genom mitt bruna långa hår så att lösa lockar bildas. Jag hör fiskmåsarna skrika lågt borta vis horisontens kant. Vattnets vågor slår hårt mot strandens sand och långt borta guppar små båtar. Allt speglar en känsla av lugn, havet var mitt enkla liv. Ett liv som bara kan flytta och där lugnet är det man lever för. Jag har alltid gillat havet, det har alltid varit en del av mig enda sedan jag började gå. Havet har liksom varit min enda utväg, den enda platsen som jag har kunnat känna att jag hör hemma. Jag håller hårt och stadigt i brokantens räcke. Öppnar mina sinnen en sista gång.