Gud, ge mig vingar

Taz...
Jag skriver jämt om honom, du har börjat tröttna eller hur? Jag har det. Han förtjänar inte att nämnas i min bok längre. Jag märker också att varje sida jag skrivit om honom har skrynklats ihop, är det på grund av tårarna eller är det på grund av att jag efter att mina tårar torkat på pappret skrynklar ihop sidan och vill riva den men låter den vara? Det är nog så.
Idag fyllde jag sexton, ännu ett år av elände och hat. Varför känner jag mig inte sexton år Taz? Varför känns det som att jag både är två år gammal och sjuttio år gammal?
Jag känner mig fast i två världar, ena världen där jag är ett litet barn och i andra världen där jag är en gammal kvinna. I min värld, den som tillhör idag, nuläget, känner jag mig både som ett litet barn och som en gammal människa. Barnet i mig vill komma fram och leka, vill le, vill skratta och inte känna annat än lycka. Medan den gamla i mig har sett allt den behöver se av livet att den vill ta adjö nu. Den har upplevt så mycket sorg, elände, grymhet, hat, och helvete att den inte orkar se fram längre.
Det enda jag gör är att vända mig tillbaka till mitt förflutna, där finns så många sprickor som behöver lagas för att jag någonsin skall kunna se framåt…
Samtidigt vet jag, att jag inte kan se framåt, för där väntar mig bara flera år av elände och misshandel. Jag vet inte hur mycket min själ tål Taz…
Sexton år idag… Grattis, Ännu ett år närmare döden. /Savannah

Killen som stod på andra sidan hade svart hår, mörka ögon, jag kunde inte riktigt urskilja vilken färg det var, det enda som fångade mig var att han tittade intensivt på mig. Det kändes verkligen som att hans blick var riktad mot mig, hans ögon sa någonting. Jag kände att jag föll i de djupa mystiska ögonen i fotot. Jag känner hur jag andas hårdare och tyngre. Det känns som att han vill strypa mig eller ännu värre... Vem var denna mystiska kille?