kvällarna i parken

Där satt vi,några oendligt lång cm från vara utan att titta på varandra. Parkbänken var kall och en lätt vinde blåste genom mitt hår. En lastbil kör lite längre bort på vägen och en katt jamar någon stans vid den lilla,söt bäcken. Jag rester mig upp,känner en varm hand vid min handled som drar mig till sig. "Du är nog den vackraste i hela världen"hör jag den välbekanta rösten säga. "Du är nog den vackraste i världen" hör jag mig själv säga. Hon tar tag i min andra hand och ger mig en lätt puss på kinden innan hon sveper iväg med det lång håret fladdrandes efter sig. Där står jag med min töntiga sommar kläning och en blommkrans i håret och känner hur jag redan börjat sakna henne. En tanke far plötsligt in i mitt huvud. Mamma,Leo och Martin sitter säkert hemma och undrar var jag är. Jag springer hela vägen hem till lägenheten,in i porten upp för trapporna. Jag tar fram min nyckel och går in i lägenheten. "Där är du ju Linnéa,vi har suttit och oroat oss hela kvällen. Vart har varit??"