Kära Dagbok... (Pause)

Kära dagbok...

Vad gör man när man är som jag?
rakbladen är gömda och jag har klarat mig utan dem ganska länge.
Kärleken är sedan länge glömd. Men han, Oscar e gullig. Det kan jag inte neka.
Jag var i danssalen igår. Jag dansade tills långt efter stängningstid.
När jag gick hem såg jag Oscar. Han satt på en bänk och pratade med någon i telefonen.
Jag stod en bit bort, när han la ner telefonen så fortsatte jag mot mitt mål. Hem, och för att komma hem var jag tvungen att gå förbi honom.

När jag gick förbi så sa han något.
Jag vände mig om.
"hej" upprepade han.

Jag log svagt och upprepade samma fras.

"vad gör du ute så sent"

"Dansade"

Han nickade bara.

"Jag måste gå nu" sa jag innan jag med snabba steg lämnade platsen.

Jag kom hem sent, idag igen. Men det var det inte många som märkte.
Pappa låg på sjukhus efter bilolyckan, Aron också eftersom han var med.

Mamma har cancer, likaså morfar. Kanske även jag. Vi ska titta det. Med vi, menar jag mig själv och Felix, min andra storebror.

Felix och jag är på sjukhuset nästan varje dag nu. Med både mamma, pappa och Aron där så är det ganska självklart.
Jag saknar honom, Aron. Visst älskar jag Felix, men Aron är också min bror.
Han var den som tog hand om mig och Felix. Nu är det bara jag och Felix här. Jag tränar hårt varje dag, mer än jag brukade.
Jag äter knappt något längre, jag satsar högt i skolan och all min lediga tid tillbringar jag på sjukhuset.
Sömn, det vet jag inte hur mycket jag fått de senaste 3 månaderna. Långt ifrån det normala.
Jag förstör min kropp, det är jag medveten om. Jag orkar inte mycket längre.

Rakbladen kommer snart att användas, det vet jag. Jag kan inte motstå det. Känslan, även om den bara varar för en stund så behöver jag den. Nu, mer än någonsin.
Men aldrig att någon får veta. Aldrig.

28/5-2015
//Kayley Romance