"Detta är Alice Jevik, hon är nyinflyttad till Lupindala. Ta väl hand om henne." sa läraren. Jag kollade ut över klassen och mötte blandade känslor i mina nya klasskompisars blickar. Nyfikenhet, tristess, intresse. Men ett par blå, genomträngande ögon fångade in mig som i ett nät. Längst bak i vänstra hörnet av salen satt en kille med djupt blåa ögon som var så klara så att de såg ut som de lös. När jag satte mig på min plats kände jag fortfarande hans intensiva blick i nacken. Alice familj ska flytta hur mycket Alice än protesterar. Men även om hon inte vill lämna sina vänner och sitt gamla liv så vänjer hon sig vid tanken och när hon anländer till Lupindala så kan hon faktiskt känna att det kommer att bli bra. Familjens nya hus är fint, hennes föräldrar hittar snabbt nya vänner och detsamma gör hon. Men är hennes vänner verkligen normala? Är de vad hon tror de är? Och är hon själv verkligen det hon tror hon är? (Jag äger inte bilden som används på omslaget.)