Kvinnan som överlevde allt utan kärlek - men gav sin kärlek åt sina barn
Inledning
Jag var ung när världen först visade sina tänder för mig.
Inte en sådan ungdom som glimmade av trygghet och varma famnar, utan en ungdom som stod ensam i en korsning där alla vägar ledde till smärta på olika sätt.
Jag föddes inte in i kärlekens famn.
Jag föddes in i krav, i röster som drog åt alla håll, i blickar som aldrig riktigt såg mig, i ett hem där kvinnans hjärta var till för att bära - inte för att vila.
Men ändå bar jag.
Jag bar mig själv, jag bar min tro, jag bar mina drömmar... och senare bar jag också mina barn, de som aldrig fick se mig som svag, även när jag gick sönder inombords.
Jag överlevde allt utan kärlek.
Inte för att jag var stark, utan för att jag inte hade något val.
När världen slog mig krokben stod jag upp igen, inte för min egen skull, utan för de små hjärtan som en dag skulle vila i mina händer.
Och ändå...
I all den ensamheten, i all den här smärtan, föddes något hos mig som ingen kunde ta ifrån mig:
Min kärlek.
Den kärlek jag aldrig fick av någon annan - den gav jag till mina barn.
Det här är min berättelse.
Berättelsen om en kvinna som världen glömde att älska, men som ändå älskade tillbaka så starkt att hon överlevde allt den kastade mot henne.
