"Det finns inga gränser" vädjar han.
"Det går bara inte" viskar jag lågt.
***
Det var så det blev, familjen Ahlin flyttade in hos oss. Bara det.
Livet kunde inte skifta från de så-normala-livet till att börja balansera på eld enligt Josefine Zander, eller? Livet är som det är, gå i skolan, skaffa vänner, pojkvänner, gifta sig och få barn. Eller i självaverket var det så Josefine hade upplevt det. I alla fall tills mamma hittade sitt "livs kärlek", som hon kallade det. Hennes charmör flyttar in hos oss, och så blir min avskydda styvpappa. Och hans påflugna-attraktiva son William blir styvbrodern. Vad mer kan livet erbjuda?
Kanske kan William visa vad livet mer kan erbjuda. Eller går det överstyr när de börja umgås, eller som William säger att det inte finns några gränser.
Om jag vetat att namnet Jason Carter skulle förfölja mig för resten av livet hade jag gjort saker och ting annorlunda.
Jag hade lyssnat på mina första instinkter. Jag hade gått iväg, undvikit honom som det vore det sista jag gjorde. Jag hade aldrig låtit mina ögon lämna spår av blickar efter honom bland kapprummen. Jag hade inte gett honom det där första leendet i matsalen. Jag hade inte heller låtit mitt hjärta rusa fortare när jag såg honom i korridoren eller fallit för hans charm.
Jag hade hållit mig borta.
Men riktigt så gick det inte till.
Det här är min berättelse om frusna läppar, längtans mörker och om en pojke från helvetet.