A World Without Color... A World Full Of Beauty

"Livet är inte speciellt enkelt.
Eller är det det, bara att vi väljer att göra eller se det kompicerat. Vi människor har trots allt en tendens att göra allting onödigt komplicerat. Mer komplicerat än det behöver vara. Det brukade jag göra. Jag var en dem som brukade göra allt onödigt svårt. Du undrar säkert vad det var som fick mig att sluta göra allting så komplicerat? Egentligen slutade jag bara. Efter att hållit på så i nästan 14 år tröttnade jag och beslutade mig för att se livet som ett träd. Man kan inte styra trädet. Man kan inte sluta få den att växa. Man kan inte hindra grenarna att växa som dem vill - eller; det borde man inte göra. Man ska låta trädet ha sin gång, låta rötterna som med tiden utvecklas sig och sprider sig under jorden föra upp livets näring och utvecklas till något vackert och se på hur löv efter löv pryder grenarna."

Jaqueline är snart 15 år och blind. Det är först när hon är blind som hon kan se livet som det är. Eller som hon tror det är. Det må vara svart vart hon än vänder sig och hu mycket hon än öppnar ögonen. Men det är först då färgerna växer sig starkare än förr. När hon kunde se.

ps. Jag kommer ändra beskrivningen snart. Den här novellen är fiktiv, och jag har ingen erfarenhet av blindhet. Hoppas ni tycker om den! :)