När man har hoppats länge nog så brukar hoppet långsamt försvinna, det brinner ut.
Men man kan inte hoppas och bara vänta på att det man hoppas på ska hända, utan man måste göra någonting.
Sen beror det ju på vad det är man hoppas på.
Om man hoppas på att bli räddad från att inte bli torterad mer och inte vara in låst, att var en fånge längre kan det vara rätt svårt, men om man hoppas på att finna kärleken, kan man inte bara sitta och inte göra någonting.
Man kanske redan har funnit kärleken men hoppas på att det ska funka, då kan man inte bara sitta och hoppas på att allt ska ordna sig.
Så när det gäller biten att bli räddad från att vara fånge så kunde jag inte göra så mycket, men kärleks biten var jag tvungen att göra något för att det ska funka, tillexempel som att fly med honom för att se till så att varken han eller jag ska blir tillfångatagna. Jag kämpade, han kämpade, vi kämpade och ja mitt hopp brann ut, men hans var fortfarande en stark flamma och det är tack vare den flamman som jag fortfarande är vid liv.
🇸🇪 I Silvarion lever människor, alver, troll och drakar, för att bara nämna några. Det finns onda magiker som söker makt och wyrger, som kräver en kropp att leva i symbios med för att överleva.
Mitt i den världen finns Idra.
Hon är värd till Sirio. Sirio läker hennes sår, botar hennes sjukdomar och förbättrar hennes fysiska förmågor, men i en värld där wyrger är fruktade för sin tankeläsande förmåga kan man inte vara nog försiktig.
Tillsammans lever de ett enkelt liv som vandrare, men genom ett ödets nyck dras de in i det annalkande kriget mellan Drakriddare och onda magiker och det visar sig att ödet har långt mycket mer planerat för dem än så.
°•°•°♡°•°•° °•°•°♡°•°•° °•°•°♡•°•°
Gåvan är första delen av två i serien om Drakgudarnas Rike.
Omslagsbilden är min egen skapad med en AI-app.