Nadia Sophie Collins
Första året på High School, hon var, som de flesta, både taggad och väldigt nervös.
För hennes pappa var det här en mycket större grej än för henne själv, han tjatade om hur kul han hade haft när han gick på High School och hur många nya vänner och minnen man fick.
Första dagen blev dock inte som hon hade väntat sig...
När hon kom hem satt hennes pappa och väntade vid köksbordet, han var ivrig och ställde frågan, "Vad tyckte du om High School, var det som du väntat dig?", Så fort hon kom innanför dörren. När han inte fick något svar och han hörde snabba steg i trappan så blev han dock orolig och det ivriga försvann. Han sprang upp för trappan och knackade på Nadias dörr, till svar fick han "Gå, jag vill inte prata!"
Om jag vetat att namnet Jason Carter skulle förfölja mig för resten av livet hade jag gjort saker och ting annorlunda.
Jag hade lyssnat på mina första instinkter. Jag hade gått iväg, undvikit honom som det vore det sista jag gjorde. Jag hade aldrig låtit mina ögon lämna spår av blickar efter honom bland kapprummen. Jag hade inte gett honom det där första leendet i matsalen. Jag hade inte heller låtit mitt hjärta rusa fortare när jag såg honom i korridoren eller fallit för hans charm.
Jag hade hållit mig borta.
Men riktigt så gick det inte till.
Det här är min berättelse om frusna läppar, längtans mörker och om en pojke från helvetet.