Nadia Sophie Collins
Första året på High School, hon var, som de flesta, både taggad och väldigt nervös.
För hennes pappa var det här en mycket större grej än för henne själv, han tjatade om hur kul han hade haft när han gick på High School och hur många nya vänner och minnen man fick.
Första dagen blev dock inte som hon hade väntat sig...
När hon kom hem satt hennes pappa och väntade vid köksbordet, han var ivrig och ställde frågan, "Vad tyckte du om High School, var det som du väntat dig?", Så fort hon kom innanför dörren. När han inte fick något svar och han hörde snabba steg i trappan så blev han dock orolig och det ivriga försvann. Han sprang upp för trappan och knackade på Nadias dörr, till svar fick han "Gå, jag vill inte prata!"
Förbjuden kärlek, krossade hjärtan och hårda ord. Hur kunde det bli positivt? Milly ställde sig frågan gång på gång. Allt var Ryans fel, brukade hon tänka, det var enklare att tänka så.
Det var Ryans fel att hon blev utslängd från sina föräldrars hus. Det var Ryans fel att hon blev utfryst av hela skolan.
Eller var det Ryans fel? Kanske snarare Ryans förtjänst. De tyckte att de hade gjort ett misstag, men när de verkligen insåg vad de hade gjort så kanske de ändrade sig. Kanske tyckte de att de hade gjort ett mirakel istället.
Så frågan som ställs är, gjorde de ett misstag eller ett mirakel den där regniga kvällen i oktober?