Havsflickan

Jag har alltid känt mig dragen till havet. Det är som att det finns ett speciellt band mellan havet och mig som inte går att klippa av, hur mycket jag än försökt.

Det har alltid försökt dra mig till det och jag (eller snarare mina föräldrar...) har alltid försökt dra mig tillbaka. Trots att även jag varit rädd för vad som skulle kunna hända om jag rev mina murar, har nyfikenheten alltid funnits där. För går det egentligen att vinna över nyfikenheten? Trots att man kan försöka kommer den alltid att finnas där, ända tills man låter den ta över. Först då kan den försvinna. Och varför skulle jag egentligen vara rädd? Rädslor sitter helt i psyket, man har själv byggt upp något, och tror att det är så det är, men man kan aldrig veta förrän man öppnar upp sig för rädslan och ser sanningen. Därför valde jag att släppa taget om den.

Till en början kändes det bra att släppa taget om rädslan och jag upptäckte tillslut hur mycket jag älskade havet, men det var innan jag visste hur mycket som skulle förändras och vad det skulle göra med mitt liv. Men förändring behöver väl inte vara något dåligt? Eller...?