Förändringens vindar

Jag stirrade ut genom det sotiga glaset. Fönsterramen var sliten av tiden och stora delar av den vita färgen var borta så att man kunde se dem murknande träet under det.
Konstigt, utanför verkade det som om det var mitt inne i sommaren fastän vi var på slutet av hösten. Trädkronorna i dem träd som nyss hade varit nerhuggna var prydda med tjocka limegröna löv och solen stekte på dem.
Jag hörde lekfulla skratt från barn nedanför.
Jag slog ner blicken och mycket riktigt. Det sprang omkring barn på bakgården.
Dem sprang omkring helt ostörda och lekte någonting som såg ut som kull i smutsen. Vuxna kvinnor stod och handtvättade kläder i stora träbaljor. Förrådet var inte alls slitet längre. Alla plankorna satt på rätt plats och såg ut och ha en röd nymålad fasad med vita fönsterramar och svart trätak. Dem hade också mycket annorlunda kläder på sig. Likt sådana kläder man hade för 80 år sedan.
Märkligt, det hade varit helt övergivet när jag sprang in i huset.
Ingen verkade lägga märke till mig, eller ja nästan.
En liten flicka, kanske fem år gammal vinkade till mig med öppen mun. Hon hade en smutsig gulvit blus på sig. Den hade ett mönster och en mönstrad spätts runt kragen men jag kunde inte se vad det föreställde här uppifrån.
Jag vinkade tillbaka innan hon ivrigt sprang fram till en av kvinnorna vid träbaljan.
Jag tänkte att om jag öppnade fönstret och ropade efter hjälp så kunde dem komma och släppa ut mig...
Men när jag fumlade upp spärren och sköt upp fönstret hördes en stor knall och det spöregnade igen. Dem värmande strålarna var borta och hade ersatts av mörker, mullrande moln och en massa massa regn. Allting var som förut. Träden var nerhuggna, boden var åter lika sliten som innan och skrattet.
Skrattet från barnen var borta. Liksom dem själva.