"Kära,
Dotter"
Så började det sista inlägget i Blaze Rosies döda mammas dagbok. Den otroligt tjocka dagbokens (som säkert bestod av flera hundratals sidor trots sin lilla, kompakta storlek) sidor som verkade vara väldigt välbehållen för att ta varit gömd under en fuktig, gammal lös golvplanka, under ett rejält lager damm och smuts i något tiotal år, började gulna. Men trots de små buckliga sidorna, den bleknande handstilen som noggrant var nedskriven i varierad pennsort och de år-tonade lila pärmarna som tappade färg - kändes det trots allt som om det var alldeles nyligen hennes mamma suttit och skrivit dessa meddelanden.
Blaze Rosies föräldrar har båda lämnat jordlivet, själsmässigt i alla fall. Eller inte, beroende på hur man ser på det. Blaze kommer inte ihåg någonting utav deras död, hon var trots allt bara 4 när det hände.
Men en dag hittar hennes mormor Blaze mammas gamla dagbok under en möglande golvplanka som tillhört hennes gamla flickrum. Och genom den boken lär hon känna sin mamma genom nedskrivet klotter, tankar och bleknande blek.