De värsta åren jag upplevt

Fredrike är alldeles övertygad om att mor och far har något gömt bakom ryggen. Inte som en sak eller ett ting, utan en hemlighet som bara de vet om.
- Men hur hade ni tänkt att jag skall bege mig till skolan utan skor? klagar Bruno argt. Hans välspunna röst är oviss - trots att Bruno alltid brukar få reda på saker och ting när han vill. Fredrike skickar ett sarkastiskt, falskt hånléende åt hans håll.
"Om du bara kunde låta bli att lägga näsan i blöt", tänker hon med en blick som brukar kallas den "Alibatanska" blicken. Alibatan - hennes morfar - hade ett förskräckligt fränt temperament. Han röt med sin långt ifrån ljuva stämma till oskyldiga människor, främmande som nära släkt. Men det värsta med Alibatan är nog ändå hans blick. Den sarkastiska, fåfängliga blick som mördade ett glatt hjärta med värmande ådror i på bara någon sekund.
- Vi är flyktingar, Bruno,du får gå barfota, beslutar mor försiktigt men bestämt.
- Men jag vill inte gå barfota. Det är vidrigt! skriker Bruno full av ursinne och bortskämma.
- Lyssna på din mor! kommenderar far med stramt grepp om sin käresta, det kommer gå dig väl då! Hans röst infaller så beslutsam och övertygande att man inte kan göra något annat än skratta åt Brunos besvikna min.
"Denna gång vinner du inte", tänker Fredrike hånfullt.
- Fredrike!, hörs mors välgjorda, klingande röst. Mor tycker om Fredrike - det vet hon - så hon svarar silkelent, nästan lite försmädligt
- Ja!
- Bege dig till Rolfs familj, de kan skydda dig. Rädslan kryper upp på Fredrikes rygg som en mygga som letar sitt byte.
- Var skall ni? Tystnad ekar. I den sekunden slås dörren upp och två skrämmande nazister tittar in.

Fortsättning följer...