Jag & han.

"Jävla hora"

"Gå och dö"

"Du är så jävla äcklig och ful"

"Äckliga slampa"

"Du förtjänar inte att leva"

"Ingen vill någonsin ha dig"

"Spyr så hårt på dig"

"Cp idiot"

"Ful som fan är du"

Var orden som jag hörde varje dag. Men jag var van. Det var inget som fick mig att stor gråta för. Jag hade slut på tårar för det var det jag hade gjort nästan hela mitt liv. Så det är en vardag för mig. Jag kommer till skolan, blir grovt kränkt, men klistrar genast på ett fake leende. Bara hopplöst att gråta, det gör ingen nytta. Fast orden ibland slår till hårt på mig. Men jag har börjat hålla med dom. Jag är för smal. Jag har inga kurvor. Jag är allmänt ful bara. Inte deras fel. Så jag tänkte, varför ska dom inte få slippa mig och jag får slippa synas och lida? Så en kall onsdag kväll. Stod jag framför spåret. Mer än redo att hoppa. Fyfan vad skönt det ska bli, tänkte jag. Men jag gjorde det inte. För längre bort, vid spåret. Satt en kille i min ålder och grät. Jag blev bara så osäker och förvirrad så jag jag fegade ur. Nu undrar ni säkert, varför sket jag inte bara i honom och hoppade? Jo för att jag såg någon. Jag såg mig själv i honom.
- Minoo, 16 år