Du gav mig leenden.

"Nicole?"

"Ja?"

"Förlåt, jag kom på att jag aldrig sa det"

"Va? Vad menar du? För vad?"

"För att jag kallade dig hora och va världens största idiot mot dig. Du förtjänade inte det. Du förtjänar inte mig."

"Filip... Det var ju längesen.."

"Jag vet, jag vet. Men att inte säga förlåt ens får mig att må ännu sämre en vad jag redan gör av att jag ens kallade dig det. Jag bara kom och tänka på det."

Nicole tog båda sina händer runt mina kinder och styrde mitt huvud uppåt så att vi fick ögonkontakt.

"Jag älskar dig Filip. Och inget kan ändra på det. Vi alla har våra misstag och saker vi ångrar att vi sa. Men titta vart vi hamnade? Bara din omtanke att du nu sa förlåt efter nästan ett år får mig att älska dig ännu mer."

Sa hon och strök sina tummar under mina ögon.

Mitt leende växte och jag tog nu också ett om hennes kinder med mina händer och kysste henne hårt men ändå ordentligt. Hon log överraskat men kysste sedan tillbaka.
Jag släppte sedan undan lite.

"Jag älskar dig också, så jävla mycket"

Svarade jag.

Hon log och vi kysstes kort igen innan vi släppte undan och jag omfamnade henne i min famn.