If I did not left you'

"Men vad trodde du? Att jag bara skulle skita i det?"

Röt jag förtvivlat.

Linus drog frustrerat händerna genom håret och skakade på huvudet.

"Nej men att du skulle tänka dig för! Du såg ju vad som hände!"

Fräste han tillbaka, mer frustrerat.

"Okej fine, om det är så du ser det kan du ta dina grejer och lämna mitt hus nu. Eller förresten. Du kan lämna mitt liv. NU."

Sa, nästan skrek jag irriterat. Men jag lät mer upprörd, sårad. Jag ångrade direkt det jag sa.
Dom varma tårarna stormade ut längst mina kinder.

"Nej men Linu-"

Jag hann inte säga mer innan han öppnade sin mun.

"Okej. Inga problem."

Sa han irriterat och drog åt sig sin ryggsäck och slet av sig armbandet han än gång i tiden hade fått från mig. Och kastade det rakt framför mig. Han joggade sedan ut till hallen då jag sedan hörde en dörr smällas.

Jag stod som fastklistrad på mitt rum. Helt stilla. Och bara lät tårarna rinna. Hände detta verkligen? Har jag förlorat den som jag brydde mig mest om? Den jag älskade mest av allt och alla? Den jag kämpade för, som jag aldrig gav upp för. Har jag förlåt orsaken att jag ler? Har jag förlorat den som gjorde mig lyckligast? Den som alltid fanns där. Den som jag skulle dö för. Har jag förlorat min andra halva? Min bättre hälft? Min värld?

Ja. Det har jag.

För jag vet hur mycket det där armbandet betydde för honom.