Felix_Johnsson
Hon vaknade till skenet av en blixt. Kort dĂ€refter kom smĂ€llen som ett pistolskott i den ljudlösa natten. Det var mörkt och tyst i hennes rum, det enda som hördes var de brummande snarkningarna frĂ„n hennes pappa. Hennes hals kĂ€ndes som sandpapper sĂ„ hon smög ut ur sitt rum. Hon gick försiktigt nerför trappan och hoppade över det nionde trappsteget, efter att ha bott i samma hus i hela sitt liv kunde man knepen. Golvet knarrade tyst nĂ€r hon tassade fram till kranen i köket. Den gamla klockan tickade i maklig takt, allting var normalt, men hon tyckte Ă€ndĂ„ att det lĂ„g en spĂ€nning i luften. En konstant gĂ„shud pĂ„ hennes armar ville inte lĂ€gga sig. "Det Ă€r vĂ€l bara ozonet i luften", tĂ€nkte hon men trodde inte riktigt pĂ„ det sjĂ€lv. Hon tog ett glas ur skĂ„pet och fyllde det med vatten. Ănnu ett ljussken utanför fönstret. En ljudlig suck undkom hennes lĂ€ppar och hon vĂ€nde sig om för att snegla pĂ„ klockan igen. Ett snabbt litet blink av glitter syntes frĂ„n den. En svag skymt av nĂ„got som blĂ€nkte i ena hörnet bakom glaset. Hon blev fundersam och gick sakta nĂ€rmre. Knallen frĂ„n blixten ljöd i huset och hon tappade glaset. Det brast i tusen skĂ€rvor som spred sig som tĂ„rar över hela golvet. Hon sĂ„g sin egna skrĂ€mda spegelbild i vattnet och fnissade lite för sig sjĂ€lv. Klamp, klamp, klamp. Hennes pappa kom dundrandes ner för trappen. "Vad hĂ€nde tjejen?" frĂ„gade han henne med ett oroligt uttryck i ansiktet. "Jag klantade mig bara som vanligt" svarade hon och kunde inte lĂ„ta bli att skratta lite. "Du skrĂ€mde mig dummer, mitt hjĂ€rta hoppade lika högt som Blanca Vlasic". Hon skrattade Ă€nnu mer och han började tillslut smĂ„le han med. De Ă„tervĂ€nde smĂ„fnissande till sina sĂ€ngar och klockan fortsatte ticka. Tick, tack, tick, tack, tick. Klockan stannade och ett hĂ„rresande skratt ekade i huset.