Just a dream

kap 6

Läkaren kommer in.

"Hej! Hur känner du dig?" Frågar läkaren. Jag vill inte svara utan jag bara rycker på axlarna.

"Berätta vad som har hänt honom nu!" Säger jag irreterat  på läkaren och Lucas mamma.

"Han och du åkte ju ut för ett anfall...minns du det?" Jag nickar.

"Och han?" Jag väntar bara på svaret.

"Han blev slagen och sparkad när han skulle hjälpa dig" Jag känner en blixt som åker in i mitt hjärta.

"Va?Nej! Inte han snälla!" Jag försöker sätta mig upp i den där sjuksängen men jag blir genast stoppad av att läkaren håller kvar mig ner i sängen.

"Du måste lugna dig...du får inte ställa dig upp än" Jag försöker fortrfarande ta mig upp men jag är så svag i hela kroppen att jag typ bara ligger där och sprattlar.

"Jag måste få träffa honom" Säger jag andfått och tyst.

"Han klarar sig ta det bara lugnt" Varför skulle jag bry mig om att lyssna på honom visst jag är väldigt svag men jag måste ändå få träffa Luca. Helt plötsligt ser jag en spruta framför mig och allt blir svart...

-

"Hej!" Jag tittar på läkaren.

"Hur länge har jag sovit nu da?" Han ser lite irriterat på mig efter jag sa det.

"Ungefär två timmar" Jag blir bara irriterad av hans jobbiga röst.

"Och?..." Han tittar fundersamt på mig.

"Och? Vad?" Frågar han med armarna i kors.

"Luca! Hur är det med honom?" Säger jag som om det va hur uppenbart som helst vilket det är.

"Luca och hans mamma sitter och fikar" Jag blir samtidigt glad och irriterad på hans flin.

"Får jag träffa honom?" 

"Visst" Varför måste jag ens fråga för.

"Äntligen" Säger jag sarkastiskt.

"Men jag måste faktiskt fråga dig en sak först" Fan fan fan.

"Vad vill du nu da?" Han himlar med ögonen.

"Vart är din mamma och pappa?" Varför vill han veta det.

"De du" Han ser irreterat på mig.

"Alltså jag har försökt ha tålamod men du är så jävla jobbig asså" säger han helt plötsligt.

"Inte så konstigt när jag bara ber om en sak och aldrig får ett bra svar" säger jag tillbaka snabbt.

"Vart är dina föräldrar?" Jag suckar.

"Farsan stack och mamma är på en jobb grej...ÄR DU NÖJD NU!" Jag vill bara slå in skallen på honom.

"Okej" Han ser ut att vara typ 24 år eller något. Kanske därför han är så bra på att vara irreterande.

-

Nu är jag äntligen i trapphuset och jag hoppas dom bjuder hem mig. 

"Hej då Ronja! Ni kanske kan göra något i morgon" Jaha då ska jag få svälta tills imorgon. Jag går igenom dörren hem. När jag har stänkt dörren så kommer mamma ut till hallen.

"Hej gumman!" Vad fan hon värkar nykter och glad.

"Hej!" Mumlar jag när jag tittar på henne. Hon har säkert inte märkt att jag har varit borta.

"Jag har en sak jag vill berätta" Nu kommer det "Jag har träffat någon"

"WoW Grattis!" Jag menar det VÄRKLIGEN inte för snart kommer han bara ha ut nyttjat mamma. Men för en gång skulle är hon inte full när jag får reda på det. Jag fattar inte att mamma ens lever hon har liksom fått hjärtattack och skit.

"Tack!" Hon kramar om mig och det känns faktiskt bra.

"Men...men..." Mamma backar lite bakåt "Du luktar ju sjukhus"

"Ja...äm..J-Jag har liksom legat på sjukhus sen i förmiddags" Jag tittar ner på golvet.

"Va? Varför?" Hon står i typ en chock.

"Jag blev överfallen" Hon blir bara mer och mer orolig.

"Jag är så ledsen" Hon håller om mig. Jag vill bara fråga om hon har märkt att jag har varit borta över huvudtaget men jag vill inte förstöra tryggheten just nu.