Vägen till lyckan

Kapitel 1:

"Det är som ett krig. Antingen vinner du eller så dör du av att försöka" Jag knappade in mina 10 siffra personnummer och registrerade min ankomst. Tog ett djupt andetag och gick och satte mig på vänte platsen. Det var exakt 1 minut kvar innan det var dags...igen. Jag stirrade på klockan som satt på väggen och tillslut var den 13.00. "Olivia Clarke!" Jag vände mig om och tittade på honom. "Välkommen", sa han och log. "Tack" Jag reste mig upp och vi gick mot rummet.

Han hämtade sin anteckningsbok och satte sig ner. "Hur mår du idag?", frågade han. "Jag mår bra", svarade jag segt "Är du säker?" Jag var tyst ett tag innan jag svarade honom. "Nej, jag mår skit" Han nickade och tittade på mig oroligt. "Jag såg att du hade ringt till oss och därefter till vårdcentralen. Har det hänt något?" "Vad menar du med hänt något?" "Har något speciellt hänt som gjort att du har mått sämre?" "Nej" "Vet du varför du har mått sämre?" "Nej" Jag mådde sämre. Inte som jag brukade utan det har blivit värre och värre. Jag hade nu fått diagnos för depression också. En kombination av allt. Bulimi, Depression, Ångest och Panikattacker.

Vi hade pratat ett tag och jag hade svårt att hänga med. "Har du ätit något idag?" "Nej", svarade jag "Åt du något igår?" "Nej" "När åt du sist?" "Typ 2 dagar sedan" Han antecknade en stund innan han ställde nästa fråga. "Hur mycket har du sovit?" "Har inte sovit på 2 dagar" Han nickade och det blev tyst ett tag. "Du har blivit mycket sämre än sist vi sågs, du har ingen energi vilket inte är konstigt. Din hjärna fungerar inte, den kan inte tänka och du hänger inte med. Det måste ändras, för annars spelar det ingen roll att vi träffas. Jag rekommenderar och vill att du läggs in här i 12 veckor för ditt eget bästa" Aldrig i livet tänkte jag och hela min kropp sa emot.

Tankarna rör sig i huvudet och jag kan inte somna även fast jag känner mig trött. Jag behöver vila, men det känns som spöket inom mig inte vill släppa taget. Allt dyker upp i huvudet och det stora svarta molnet blir större och större. Jag reser mig upp ur sängen och hämtar rakbladet som ligger på skrivbordet. Känner att dörren är låst innan jag går och ställer mig framför den långa spegeln. Jag lägger rakbladet på vänstra armen, får stirr ett tag och börjar rispa mig ytligt. Sakta men säkert börjar jag ner ifrån och fortsätter upp och stannar vid halva armen. Känslan och tankarna inom mig behöver dämpas. Jag släpper det blodiga rakbladet och den ramlar ner på golvet. Jag känner mig bättre och lyckas efter ett tag somna.

Dörrhandtaget rycks. "OLIVIA!" Jag vaknar av rädsla och hoppar upp ur sängen. "Är du vaken?" Jag hör mammas röst och blir stressad. "JA, jag är vaken" "Varför låser du? Kan du öppna dörren?" "Jag kommer, vi ses vid matbordet" Jag hör hur hon börjar gå ner från trappan och jag lugnar ner mig. Blodet på min vänstra arm har torkat och jag insåg snabbt att det hade kommit blod på tröjan. Jag går och hämtar en trasa från toaletten i mitt rum och torkar blodet på golvet och gömmer rakbladet. Tvättar min blodiga arm och känner hur det svider till. Byter om och sätter på mig en grå långärmad tröja. "Bzzzzzzzt" Hanna ringer men jag väljer att inte svara. Klockan är 08.45 och skolan har börjat. Jag är jätte nervös för att mamma ska märka min arm, men jag tar djupa andetag och går ner. "God morgon" Mamma vänder sig om och tittar på mig "God morgon gumman", svarar hon och kramar om mig. Jag kramar henne tillbaka och tårarna börjar nästan rinna, men jag gör allt för att undvika tårarna. "Har något hänt?", frågar hon oroligt "Nej, vad menar du?" "Ja, du låste ju dörren. Du brukar ju aldrig göra det" Mitt hjärta börjar bulta och jag svarar snabbt "Jag måste ha råkat, jag minns själv inte att jag låste" "Jaha...ok" Hon tittar på mig och hennes ansikte ser fundersam ut. "Och du brukar aldrig ha på dig en långärmad tröja på morgonen? Hur kommer det sig?" "Jaaag fryser, jag tror jag håller på att få feber" Hon känner på min panna. "Få mamma, jag sa inte att jag har" Hon skrattar till och verkar inte misstänka något och den här gången klarar jag mig.