97 ways, 97 days

34.

Ogge:
Efter ett djupt andetag så höjer jag handen och låter den möta det mörka träet på Felix sovrumsdörr. Ett svagt mummel hörs på andra sidan dörren och jag trycker försiktigt ner handtaget och stiger in i rummet.

Felix gröna ögon är trötta och uttryckslösa och han ger mig en blick som lika gärna hade kunnat gått rätt igenom mig.

Försiktigt slår jag mig ner på hans skrivbordsstol och vrider den så att jag sitter mitt emot honom där han sitter med ryggen lutad mot väggen i sin säng.

Han fortsätter att stirra blint framför sig och hade han inte andats så hade man nästan kunnat tro att han var en staty så stilla som han är.

Jag ska precis börja prata när hans läppar formar ord som kommer ut i en känslolös ton.

"Ja det är mitt fel. Allt är mitt fel"

Säger han och jag söker efter hans ögonkontakt som han ignorerar totalt och fortsätter att stirra in i den vita väggen.

"Jag är inte här för att anklaga dig för något"

Säger jag långsamt för att få honom att känna sig trygg och inte känna att jag är här för att skälla ut honom, vilket jag inte är.

"Vad vill du då?"

Frågar han uttryckslöst.

"Jag vill se hur du mår. Visa att jag är här för dig. Du kan alltid prata med mig Felix och på senaste tiden känns det som att du har behövt någon att prata med så jag erbjuder dig just det"

Säger jag lugnt och äntligen möter han mina ögon. Jag ler mjukt men mitt leende försvinner snabbt när jag ser hur hans gröna ögon svämmas över av tårar och dalar ner likt ett vattenfall längs kinderna.

Jag iakttar hans yviga rörelser när han reser sig upp ur sängen och följer honom oroligt med blicken när han snubblande tar sig över golvet och får tag på en tavelram. När han höjer handen med tavlan i högsta högg så förstår jag hans handlingar och är snabbt uppe på fötter.

Som tur är har sorgen försämrat hans reaktionsförmåga och innan han har hunnit kasta tavlan i marken med all sin kraft så att glasbitarna hade flugit likt vassa knivar genom rummet så får jag tag på tavlan och lyckas lirka den ur hans hand.

I nästa ögonblick har han brutit ihop i mina armar och jag håller hans tyngd uppe samtidigt som jag försöker att hålla även mig själv på fötter. På bara några sekunder är min gråa T-shirt närmare svart över ena axeln och en bit ner på magen pågrund av Felix tårar och jag försöker desperat få honom att lugna ner sig.

"Felix shhh det är okej, jag är här"

Mumlar jag fram och han kväver en snyftning och börjar stamma fram en mening mellan spruckna läppar.

"Jag...har..förstört...allt"

Får han fram och drar sedan ett hackigt andetag och kämpar för att hålla gråten nere innan han fortsätter.

"Jag hatar mig själv för vad jag gjorde mot Oscar"

Snyftar han fram och genom att höra hans hårda röst hör jag föraktet han känner för sig själv vilket gör mig ledsen. Han borde inte hata sig själv. Han är en fantastiska människa, alla gör vi misstag.

"Du borde inte hata dig själv Felix, alla gör vi misstag"

Upprepar jag högt för oss båda och inte bara för mina innersta tankar att höra.

Efter en stund så känner jag hur den häftiga gråten börjar avta och jag låter mina armar som tidigare har legat i ett ordentligt grepp runt Felix överkropp sakta falla till mina sidor.

Felix går några få steg och dimper sedan utmattat ner på sängen igen. Han kryper ihop till en liten boll och trots sin längd så ser han plötsligt ut som en liten pojke.

Efter några minuter bestämmer jag mig för att fråga det jag har undrat i flera dagar och som jag känner att jag måste ha ett svar på.

"Vad hände egentligen mellan dig och Oscar?"

Frågar jag och Felix suckar djupt och sluter ögonen innan han börjar prata.

"Jag fick en utmaning"

Säger han med en skamsen röst och jag rynkar lätt på ögonbrynen i väntan på hans fortsättning.

"Utmaningen var att få Oscar att falla för mig och sedan krossa hans hjärta"

Fortsätter han med samma skamsna röst och jag drar efter andan men avbryter honom inte.

"Han föll för mig utan att jag behövde göra så mycket och jag drogs med lite väl mycket. När ni kom ut så ville även Oscar komma ut. Vi hade kyssts och han trodde att vi var tillsammans. Jag blev rädd och skrek på honom, sa en massa dumma saker. Att jag inte tycker om honom, att jag inte är gay och tillslut att allt bara var en utmaning"

Fortsätter han och öppnar försiktigt ögonen för att titta på mig när han förklarar allt som hänt. Jag kan inte undgå att se smärtan och skuldkänslorna blixtra förbi i hans ögon och jag förstår att han bestraffar sig själv på ett sätt genom att tala om det här för mig.

"Men det värsta är att jag insåg försent att det aldrig egentligen handlade om en utmaning"

Säger han sedan och jag hajar till och studerar honom förvirrat.

"Jag föll för honom också och jag krossade mitt eget hjärta lika mycket som hans genom att låta honom gå utan att kämpa för honom"

Säger han med en svagare röst och något säger mig att det han säger är något som aldrig riktigt har slagit honom förrän nu när han väl får öppna upp sig för någon om allt det här.

"Och nu kanske jag har förlorat honom"

Fortsätter han med en smärtfylld röst och jag pinas av att höra hur ont det gör i honom. Jag vet hur det är att älska någon så mycket att det gör ont, och jag kommer ihåg hur ont det gjorde när jag var påväg att förlora Omar. Men smärtan Felix känner går inte att jämföra med mina upplevelser, Felix smärta är ingen sorts smärta som bör upplevas av en sextonårig tonårskille.

"Varför gick du med på utmaningen Felix?"

Frågar jag efter en stund eftersom det känns som att det fortfarande är något han undanhåller. Han skulle aldrig göra så mot Oscar från första början om det inte fanns en riktigt bra anledning till det.

"Lucas har en hållhake på mig. Om jag inte utför utmaningarna så kan det bli stora konsekvenser."

Säger han och jag väntar otåligt på hans fortsättning.

----
Cliffhanger!

Ogge räddar dagen, typ :P

Hoppas att ni har haft en bra dag :)

Xx, Nad