Jag tänkte på det som jag anförtrott Frida och Sofie samtidigt som vi letade oss fram genom skogen, att jag inte kunde simma. Hade aldrig berättat det för någon innan, men kände mig mer befriad att jag fått det sagt. Vi var på kollo på Lövudden i Västerås, stämningen är mer avslappnad här än i skolan. Vi hade stugor uppdelade för tjejer och för killar på gården. Redan första kvällen blev alla vänner med varandra. Sötast av killarna var Elias, jag kom bäst överens med Frida samt Sofie.
Vi var inne på våran tredje dag, vi var på hajk. Vi hade lånat sovsäckar, karta och kompass. På andra sidan dungen skulle det finnas en udde med gamla militärtält, där skulle det grillas och sjungas lägersånger ikväll.
- Är det höger eller vänster? Frågade jag samtidigt som jag försökte få bort stickiga grenar från ansiktet. Sofie vred på kompassen fram och tillbaka. Frida vred och vände på kartan, och tog ledningen. Frida var ifrån Nacka, hade svart snaggat hår och skit snygg näsa. En sådan näsa som man ser på sociala medier som enligt normen är den perfekta näsan. Sofie var blond fräknig och är ifrån Örebro. Jag själv är ifrån Karlstad, var spinkig och hade brun dassigt hår. Tre helt olika utseenden, tre olika städer, men det kändes som att vi skulle kunna bli vänner för livet. Något som skulle likna denna vänskap skulle aldrig hända i skolan, inte såhär fort. Tjejerna där är tysta, osäkra och nu på gymnasiet har det blivit som ett spel. Ingen kan erkänna pinsamheter, jämför sig med varandra och håller sig till de som de tidigare känner eller håller sig för sig själva.
- Och nu då? Vilket håll? Mumlade Frida för sig själv och stannade där stigen delade sig i två. Sofie och jag hade hittat smultron i riset vi vandrade i så vi reagerade inte på att hon hade stannat.
- Kan ni sluta bete er som galna små barn och hjälpa mig att läsa av kartan!? Ropade Frida efter oss. "Jag vill inte gå vilse här, jag är rädd för att massa myror och björnar i min sovsäck. Jag vill hinna fram innan det blir mörkt och stänga tältet." Fortsatte hon.
- Men det finns ju inga björnar här! Utbrast jag och skrattade så jag satte ett smultron i halsen.
- Hur ska en björn ens kunna få plats i din sovsäck om det nu skulle finnas björn här? Tillade Sofie som skrattade lika mycket som jag. Vi hjälptes åt att läsa kartan, och efter bara ett par minuter hörde vi skratt och kände röklukten från elden som ledarna tänt.
Vi krängde av oss ryggsäckarna, satte oss och pustade ut på en sten när vi kom fram. Men plötsligt lade Sofie huvudet på sned och tittade medlidsamt på Frida och sa:
- Frida, jag fattar att du är knäckt ... Stackars dig och dina syskon.
- Vadå? Frågade jag och tittade förvirrat på Sofie som fortsatte:
Det skulle jag också varit, om det var mina föräldrar som skulle skiljas.
- Men tyst! Utbrast Frida. Hon böjde sig mot Sofie och väste argt:
- Hallå, jag bad dig att inte säga något!
- Men förlåt. Mumlade Sofie och skakade på huvudet.
Sofie såg snopen ut, men jag tyckte också att det var dumt. Varför börja prata om det just när vi kommit fram? Det var ju privat, och Frida blev upprörd. Hon fortsatte lika argt:
- Jag sa ju det till dig Sofie, jag vill inte prata om det! Du lovade att ingenting säga, vad är det med dig?!
Efter att de tjafsade klart så lämnade Sofie oss, det vart lite dålig stämning. Istället så hängde jag och Frida med en av killarna, Elias under hajken. Under morgondagen vart det råkallt och blött, vi skyndade oss tillbaka till kollogården. Duschade varmt samt drack te.
ESTÁS LEYENDO
Kollo hemligheter
Historia CortaHemligheter håller man för sig själv, på liv och död. Det tyckte i alla fall Alva och Frida. Men Sofie verkade tycka något helt annat...