I See Fire | f.s

1 - "Men gud vad du klagar"

Musiken strömmade ur högtalarna på mitt rum. Jag trampade med foten i takt till den samtidigt som jag läste en roman som handlade om oövervinnlig kärlek mellan en tjej och en kille.
Plötsligt kom jag och tänka på Alexia och tårarna började långsamt rinna ner för mina kinder.

Så här hade det varit hela veckan, tårar, saknad, depp och såklart som en kombination till det dåliga - mens.
Det kommer aldrig finnas någon som kan ersätta Alexia, min fina fina Alexia.

Mina tankar avbröts av mamma.
- Juni, nu får du sluta deppa du minns hennes sista ord.
"Ta hand om dig Juni Isolde Hope Henriksen, du ska inte gå och deppa jag vill att du ska vara glad kom ihåg det och kom ihåg också att jag älskar dig"
Jag lyssnade på mammas ord, eller egentligen på Alexia's och gick ner och satte mig i soffan i det mestadels vita och ljusgröna vardagsrummet.
- Juni, musiken är fortfarande på, du borde stänga av den, sa hon med en trött röst.
- Men Gud vad du klagar, fräste jag åt henne.
En annan sak som förändrats är min attityd, då den förut var snäll, glad och rolig - nu mer kaxig, trött och jobbig.

Istället för att sitta kvar i soffan bestämde jag mig för att gå ut och göra något då jag förstod att soffan bara fick mig att deppa mer.
Så jag gick till hallen och drog på mig mina vita ganska slitna Converse och klev ut i den varma sommardagen.
Någon har tydligen klippt gräs för lukten av nyklippt gräs nådde mina näsborrar, åh vad jag älskar den lukten.

Här ute har jag inte varit på hela veckan så jag passade på att njuta innan min depp-period skulle börja igen.
Nu hade den glada Juni kommit tillbaka och det var jag glad över då jag tröttnat på den jag varit hela veckan för det var ju det Alexia inte ville att jag skulle vara.

Jag fick bort till gungorna där det redan var ett litet barn som satt och lekte i sandlådan och satte mig ner på en av gungorna.
Efter en stund kom en kille gåendes mot mig, eller iallafall mot lekplatsen.

Som jag trodde så kom han gåendes mot mig, eller rättare sagt gungan bredvid mig och det gav mig glädje då jag tyckte han var otrolig snygg.
- Hej, sa han medan vred huvudet åt mitt håll
- Hej, vad gör du? svarade jag tillbaka.
Jag kände mig som en på lågstadiet, jag ångrade verkligen att jag sa det där, det lät jättekonstigt.
- Oh, sorry jag skulle egentligen inte säga det där.
Han nickade och kollade bort.
Jag blev förvånad, varför var han så deppig? Hade något hänt honom precis som mig?
- Jag måste nog gå nu, hoppas vi syns igen, sa han lågt, ställde sig upp och gick iväg.
Jag nickade även fast jag vet att han inte såg.
Vad var det med honom? tänkte jag för mig själv.
Jag ville inte sitta kvar här ensam så jag ställde mig upp och började gå hem.

***

Hemma luktade det köttfärssås med spaghetti-min favoritmat och jag blev genast på glatt humör igen.

_________________________

Här har ni då kapitel 1 av "I See Fire" Hoppas ni gillade kapitlet!❤️

Xoxo Elin