Markens Herre

Värdshuset

Himlen i utkanten av Shamur var askgrå, och inga stjärnor syntes bakom det tjocka molntäcket. Träden böjde sig ner mot marken likt de gamla, och deras rötter klamrade sig krampaktigt fast vid den hårda och kala marken, som om de skulle blåsa iväg annars. De nakna grenarna vajade fram och tillbaka, och den gråa barken var överallt täckt av taggig mossa. En landsväg skilde skogen på ena sidan från ett fält på den andra, och ett staket byggt på måfå försedde åkerlandet med extra skydd.

En ensam man gick på landsvägen med sin kappa hårt sluten om sig. Det gyllengula tyget stack ut i den annars färglösa omgivningen och mannen kunde synas på långt håll. Om det inte vore en kall höstkväll så hade några stråtrövare eller råttmän försökt angripa honom vid det här laget. Dock var han beväpnad; ett svärd stack ut under mantelns fåll.

Snart nog så rundade landsvägen en krök och på andra sidan blottades ett litet värdshus. Detta var vad mannen hade sökt, och hans steg ökade i takt när han snabbt stegade fram till ytterdörren. Den var slarvigt gjort av ihopspikade plankor och gångjärnen var bruna av rost. Mannen öppnade den hastigt. Han gick in, och stängde dörren efter sig.

"Ser man på!" Ropade någon från andra sidan rummet så fort mannen hade tagit ett steg in. Han tittade upp, och såg en undernärd kvinna stå bakom bardisken på andra sidan rummet. En brasa brann mellan dem och över den hängde en gris. Kvinnan torkade snabbt en urna och gick sedan ut från bakom disken. Hon kom fram till mannen som hade stannat, och sträckte ut sina armar för att ta hand om hans kappa.

"Den behåller jag," sade mannen torrt och viftade bort hennes händer. Istället gav han henne sitt svärd, och en ytterrock som satt över hans ringbrynja. Kvinnan visade honom till ett bord och gick för att skära loss en bit kött från grisen och satte sig sedan bredvid mannen medans han åt.

"Varifrån kommer ni, min herre?" Frågade hon. Hennes mörka hår var kortklippt och ramade in hennes mjuka ansikte, med två stora ögon och en rundad näsa.

Mannen lyfte huvudet från tallriken och tog sin första ordentliga titt på kvinnan. Han granskade henne en kort stund och svarade sedan: "Shamur."

"Det fattar jag, den där vägen leder bara dit. Men varifrån. Sash? döda öknen?" Hon verkade genuint intresserad och lutade sig över bordet samtidigt som hon intensivt stirrade på mannen.

Han muttrade. "Döda öknen tillhör inte Shamur. Nej, jag kommer norrifrån. Inivii, en stad vid kusten."

Hon såg fundersam ut, som om hon försökte dra sig till minnes någon karta eller beskrivning av staden. Hon verkade ha misslyckats, och bet sig i kinden när hon tittade ner och frågade: "Varför reste du?"

"Föll i onåd med någon av Morcors kumpaner. Ville inte finna mig själv död en morgon och bli återuppväckt för att tvingas tjäna den klåparen." Han märkte hur kvinnans mun öppnades, och när han tittade upp så satt hon där och gapade. Efter att ha kommit på sig själv så stängde hon generat munnen och täckte den med handen.

"Förlåt för det där," sade hon dovt. "Vill du ha något att dricka?"

"Gärna." Han ville inte genera henne vid hennes eget bord, och lät henne skynda iväg för att hämta något från bakom disken. Snart nog så kom hon tillbaka med en stor sejdel fylld med en skummande guldgul dryck som han redan visste att han skulle tycka om. Efter att ha tömt bägaren i ett svep så bad han om mer, och till slut tog kvinnan med sig hela tunnan och drack med honom. Utanför stormade det allt häftigare, men ingen av de båda märkte något där de satt och samtalade. Kvinnans namn var Estrai, och hon berättade gång på gång hur hennes föräldrar hade döpt henne efter en väktare i Virsi. Mannen lyssnade inte så mycket, men det han lyckades höra lät måttligt intressant. Hennes föräldrar hade flytt Virsi och byggt värdshuset efter en familjefejd, och snart nog så hade hon ärvt byggnaden efter att hennes far dött i sviterna av en sjukdom. Hon hade varit trolovad, men hennes man hade lämnat henne efter ett gräl och på senare tid så hade hon tagit hand om stället på egen hand.

"En sådan skit." Smög mannen in.

Han avböjde, trots löften om mer dricka och mat, att berätta om sig själv, eller att ens avslöja sitt namn. Det enda han sade var att han inte heller borde vara där.

"Det är lite roligt-" sluddrade han fram och lutade sig över stolen. "-Hur ingen av oss hör hemma här, i markerna utanför Shamur. Du kommer från Virsi och jag... Ja, det är underligt ändå."

Estrai log och höjde sin sejdel i tyst samtycke. "Ödet är märkligt. Men, det ledde till ett trevligt och oväntat möte, så jag tackar det."

Mannen log tillbaka. Det var trevligt att få prata med en annan, normal människa, tänkte han. Alltför länge hade han mötts av otrevliga magiker, märkvärdiga köpmän och vedervärdiga råttmän. Estrai var behagelig, tänkte han. Han hade inte haft något emot att få stanna en natt till, eller två. Värdshuset fick honom att känna sig som hemma.

Något annat än vindens vinande tjut och trädens piskande grenar kunde plötsligt höras utanför. Ett rytmiskt och enhetligt ljud: Hästar. Snart nog så hördes även röster och klirret av metall.

Mannen reste sig precis när dörren öppnades och en annan steg på. Deras blickar möttes, och mannen i den gyllengula manteln stod plötsligt öga till öga med ett Shamurisk skuggkrigare i full mundering av sotgrått järn. En nattsvart resekappa hängde tungt över skuggkrigarens bepansrade axlar, och ansiktet var täckt av en fasansfull järnmask föreställande en skrikande man. Två mjölkvita fläckar med små svarta prickar tittade ut från insjunkna hål i masken där ögonen skulle ha suttit, och hår av ringbrynja hängde ner på alla sidor. Vid hans ena sida hängde ett vågigt svärd tillsammans med ett par mindre dolkar.

Mannen svor tyst för sig själv när han kom ihåg att Estrai hade tagit hand om hans vapen. Han stod kvar där när resten av det skräckinjagande sällskapet kom in, alla klädda i samma rustning som den första. En av dem, antagligen deras ledare, hade dock en annorlunda hjälm med istället för en skrikande man en leende dödskalle. Alla samlades kring honom, och stirrade på mannen med sina mjölkvita ögon. Rummet verkade med ens kallare och mörkare, trots att elden brann lika starkt bredvid dem. Som en lade de alla plötsligt ena handen på sina svärd. Han hörde hur Estrai reste sig bakom honom och hur hennes stol föll till golvet med ett brak.

"Vad gör ni här!?" Spottade hon fram. "Jag har inte gjort något."

"Edviin Axul Alendûr II." En isande röst, låg som en viskning men gäll som ett osmort gångjärn lät ut från dödskallehjälmen onaturligt klart utan ett eko. "Du är efterlyst av Väktare Morcor, och anklagad för förräderi, mord och våldsbrott."

Edviin tog ett steg bakåt, och såg sig om efter en utväg. Estrai såg skrämt på honom, och skakade svagt på huvudet. En tår rann längs hennes kind när Edviin till sin egen fasa såg att hon tog upp hans svärd, och kastade över det till skuggkrigarna. 'Förlåt,' sade hon tyst med läpparna. Edviin tittade på henne med ögon fyllda av både förståelse och avsky. Till slut svalde han, och sträckte upp händerna i luften samtidigt som två skuggkrigare kom fram och band honom. Så kände han hur all den guldgula drycken kom upp igen och han svimmade så fort han kräktes.