I believed in you

Min pappas död

En Normal Dag, trodde jag.
~Jennifers perspektiv~
JENNIFER VAKNA NU! Hörde jag pappa skrika från nedervåningen. Idag är det första dagen i skolan efter sommarlovet och jag som vanligt är alltid lika trött. Men jag har väl inget val. Skolan har jag alltid haft ganska lätt för, jag gör mina läxor, kommer i tid och jag hänger med på lektionen men jag är ändå ingen plugghäst jag bara bryr mig om min framtid liksom.
Ännu en gång väcktes jag ur mina tankar när pappa kom inrusande genom min sovrumsdörr.
"Jennifer du måste upp klockan är 08:30"
"Ja och jag börjar 09:15 ta det lugnt"
Min pappa suckade och stängde dörren medans jag bytte om till vita jeans, en marinblå hollister tröja och sminkade mig lite lätt med mascara och fyllde i mina ögonbryn efter den naturliga formen. När jag va klar satte jag upp mitt hår i en "messy bun" och sprang ner till köket, tog ett äpple och satte på mig mina låga svarta Converse. Sedan sa jag hejdå till pappa eftersom att mamma fortfarande sov och skyndade mig till bussen.

När jag va vid busshållplats stod det ca 2min.
Jag kände mig lättad och pustade ut. Det tar ungefär 4min till skolan från mig, det är liksom en hållplats och ibland brukar jag gå men nu fick jag ta bussen eftersom att klockan va 09:07 och jag skulle antagligen komma sent.

•kl: 09:13•
Fort som fan slängde jag in mina saker i skåpet och skyndade mig till klassrummet, samtidigt som jag sprang krockade jag med någon och min mobil flög ur vägen.
(J-Jennifer D-Daniel)

J: Vafaan!
D: förlåt det va inte meningen
J: nej inte alls, vart är min mobil?
...
D: vet int...där är den!
J: aa tack som fan då!
D: vad?
J: en spricka!

Okej nu var jag riktigt jävla pissförbannad, min nya mobil jag fick för att min andra gick sönder hade nu en spricka.
Först nu efter att vi pratat med varandra kollade jag upp och mötte hans blick, hans ögon var som gröna glittrande stenar och hans klar vita leende kunde få vem som helst på fall.

D: em? Hallå?
Sa han och viftade med handen framför mig och först då fattade jag att jag hade stirrat. Jag ruskade av mig och svarade snällt men ändå argt.
J: aa vad?
D: kan du visa mig till sal B1?

Fan. Han skulle börja i min klass.

J: aa visst följ mig bara.

Han nickade och vi fortsatte till klassrummet där alla redan satt och vi gick försiktigt in och satte oss. Jag längst bak bredvid Evelina och Daniel näst längst fram bredvid Victor.

Evelina: vart har du varit? Vi börja för 7 minuter sen, du är aldrig sen.

Jennifer: "jag krockade med den nya kille där borta" sa jag lite surt och pekade på honom med tanken på vad som just hänt.

Evelina: oooh han va ju snygg, ska man haffa?
Jag svarade inte utan bara log mot henne. Typiskt Evelina, haffar på alla snygga killar och är inte rädd för att visa vad hon vill eller tycker.

Klockan blev nu 11:00 och lärarna hade äntligen pratat klart och dom tvingade alla elever att äta i bamba för att dröja ut på tiden.

Jag och Evelina började gå mot bamba och det va pulvermos med indisk kycklingkorv. Låter inte direkt jätte gott men vi tog mat och satte oss vid ett ledigt bord.

Vi hade suttit i bamba i ungefär 15 minuter och under hela tiden hade jag märkt att Daniel hade kollat på mig, och när jag kollar på honom kollar han bort. Weirdo.

~Daniels perspektiv~

Jennifer! Bara hennes namn gör mig knäsvag och det pirrar i hela kroppen. Men ärligt jag har sett henne i en dag.

Jag ruskade bort tanken och fortsatte prata med Victor och David.

(Victor-V David-Dv Daniel-D)

Dv: Daniel kan jag prata med dig snabbt ba?
D: aa visst

Vi gick längre bort i matsalen och hämtade knäckemackor så Victor inte skulle höra vad vi sa antagligen.

Dv: ser att du har "spanat in" Jennifer.

Sa han med ett flin och jag frös till is men låtsades som att inget hade hänt.

D: vadå vad menar du?

Dv: spela inte dum men jag säger detta för ditt bästa ok?

D: säger vad?

Dv: Jennifer är Victors ex och om jag var du skulle jag inte försöka för 5 öre.

D: varför inte då? Dom är ju liksom inte tillsammans

Dv: nej men dom gjorde slut för två månader sen och jag tror inte riktigt att Victor har kommit över henne än

D: okej jag lovar jag håller mig borta men jag kan väll ändå få vara vän med henne eller?

Dv: självklart men gör klart för Victor att du bara vill vara hennes vän ifall han frågar ok?

D: visst

Med det gick vi tillbaka till Victor som såg allmänt sur ut och jag tror jag vet varför.

-

Dagen hade gått fort och jag var nu påväg hem, efter skolan hade jag gått hem till David en stund och spelat FIFA, jag började gå till busshållplatsen då jag fick springa till bussen och när jag kom på satte jag mig längst bak intill fönstret.

När bussen stannade vid min hållplats hoppade jag snabbt och smidigt av bussen och började gå hem när jag såg en tjej sitta vid vägkanten och gråta.

Utan att ens hinna blinka så satt jag bredvid henne och frågade om allt var okej. Hon kollade upp på mig och jag fick se Jennifers rödsprängda ögon fyllda med gråt.

Hon sa inget utan ställde sig upp och jag gjorde detsamma. Där stod vi och kollade in i varandras ögon en stund innan hon slängde sig i min famn och började gråta mer och mer för varje sekund som gick.

När hon hade lugnat sig frågade jag henne ännu en gång.

D: är du okej?

J: nu är jag det.

Och där stod vi. Kramade varandra. Hon släppte aldrig taget och det ville jag inte heller. Jag ville att hon skulle stå så för alltid.

(FLASHBACK)

~Jennifer perspektiv~

Dagen hade gått allmänt fort och jag var påväg hem. Bussen stannade vid min hållplats och jag började gå hemåt. När jag stod vid dörren stoppade jag in nyckeln i låset och vred om. Jag ryckte upp dörren och ställde mina skor i garderoben. Jag ropade hej men fick inget svar. Jag gick först till köket. Tomt. Jag gick till vardagsrummet men ingen var där heller så jag tänkte jag är väll hemma själv så jag skulle upp till badrummet och byta kläder. När jag kom upp på övervåningen råkade jag titta in mellan dörren till mammas och pappas rum och jag frös. Frös till is. Där var han. Min pappa hängandes i taket. Jag fick panik, jag skrek jag grät och sprang ner, ner till hallen och ut ur huset.

(FLASHBACK AVSLUTAD)

Där stod vi och kramades och jag ville inte släppa, aldrig släppa taget om det ända som kändes riktigt.

D: kom följ med mig hem.

Jag nickade bara och följde efter Daniel hem till honom.

När vi kom innanför dörren hade jag slutat gråta och vi satte oss i soffan och tittade på varandra. Tillslut frågade han om jag ville berätta och det ville jag, jag ville vara stark. Jag visst att denna dagen skulle komma.
-
Jag hade nu berättat och satt ännu en gång och grät i Daniels famn. Han fick mig att känna mig trygg. Hans närvaro.

~Daniels perspektiv~

Omg. Var det ända jag fick fram, att hon hade behövt gå igenom allt detta. Med sin mamma, pappa och aa allt.

Jag vet en sak säker i allafall. Jag kommer finns där för henne.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Vet inte om ni tycker att kapitlet blev kort eller lagom men ville bara säga att det som hände "Jennifers pappa" i denna berättelsen hände min bästa kompis och hon tyckte att jag kunde ha med det om jag ville men hoppas ni tycker att den har en hyfsat bra början (: